Peace & Love
Tillsammans med 50 000 besökare njöt jag och mina vänner av musikdagarna under Peace & Love i Borlänge. På det hela var det bra musikutbud, fint väder och ja, en enda stor fest. Det enda jag kan känna mig smått besviken på är de två största bokningarna, Kings of Leon och Bob Dylan. Det må vara smått medialt inkorrekt att kritisera en sådan musikikon som Dylan är, men det är inte riktigt vad jag gör. På ett sätt skulle jag, om jag fick välja, inte byta ut hans konsert mot någon annans. För vem vill inte ha sett Dylan live? Å andra sidan så vet jag att jag skulle fått större musikaliskt utbyte av ett stort antal andra musiker.
Det var de svenska akterna som briljerade. Veronica Maggio, Oskar Linnros, Håkan Hellström och Lykke Li går hem hos mig och så gott som hela Sveriges unga generation. Det kändes åtminstone som så under de minst sagt välbesökta konserterna.
Festivalen bjöd även på några underdogs. Danska Alcoholic Faith Mission överraskade med enkel och medryckande indiepop och Carl Noréns vassa röst gjorde sig påmind under en konsert som fick mig att tänka på tiden jag tyckte att Sugar Plum Fairy´s låt "Sweetjackie" var bäst i världen. Roligt var även att se vännen Gustaf spela med Krunegårds nya projekt Serenades (ovan).
Sweden Rock med sina 33 000 besökare är största utmanaren till denna festival som nu alltså etablerat sig som Sveriges i särklass största, och visst märktes det. De som inte tänkte ett steg till kunde oturligt nog få stå i kö hela dagen. Kö till maten, toaletten, bankomaten, mobilladdningen, duschen, ja ni förstår nog.
Fint sällskap och bra musik. Tack för denna gång Borlänge!
Kommentarer
Postat av: Ella
Håller med om Dylan, inte jättepepp konsert, men det är ju å andra sidan hans stil. Kings Of Leon är jättediviga back-stage fick vi höra. Missade tyvärr Gustaf, hade varit kul att se! Däremot håller jag inte med om Linnros, tyckte det var rätt lamt, faktiskt. Det var väl "17 år" och "25" som var bäst, annars förlitade han sig för mycket på att han är it-artisten just nu, liksom. Håkan var också väldigt bra tyckte jag, fastän jag inte gillar honom. Lite för många lugna låtar dock.
Och min personliga favorit var ju då såklart All Time Low, men det var väl bara jag, typ... :)
Trackback
