Lukas skriver.

Förra veckan var jag på Cirkus i Stockholm för att lyssna till Sufjan och hans (cirka) 15-mannaband . Jag, min flickvän och ett par vänner blev som bortblåsta av ett intro som toppade alla förväntningar. Vingarna fladdrade och de visuella effekterna gick på allt annat än sparlåga. Det kändes som att man placerats vid tidens slut, som att domedagen var ett faktum och att Sufjan var ängeln Gabriel. Nej, men utan att överdriva var det otroligt mäktigt. Halva konserten kändes som en musikalisk ritual, en otroligt proffsig sådan.

Men sen hände något.

En stor diamant på några meter i diameter sänktes ner. Sufjan tog på sig en stor diamanthjälm och hade en silvrigt skinande glob vid magen som han snurrade på. Våra flin var en blandning av nyfikenhet inför vad som komma skulle och en misstro inför vad som egentligen hände på scenen. Droppen som fick det att svämma över var när Sufjan började weila med autotuner bakom den stora masken. Sen tog de ytterligare ett steg och det hela blev en enda stor orgie i konfetti, skrikiga färger, de mest vridna av utstyrslar och ett totalt publikfriande där man nästan kunde missta den så annars lugna Sufjan för att vara Akon.

Det hela blev inte riktigt som jag ville. Men på gott och ont - det var åtminstone en upplevelse.