Lukas skriver.

Efter många om och men ger jag titeln veckans skiva till The Fleet Foxes för deras nyutgivna Helplessness Blues. Det var faktiskt så illa att jag vid första lyssningarna funderade på att skriva med den i en parentes som "lite av en besvikelse" när jag skulle utnämna denna veckas bästa album, som alltså absolut inte skulle bli denna. Men oj vad några lyssningar kan åstadkomma.
Likheterna med Simon & Garfunkel och Bob Dylan är här mer tydliga än på deras kritikerrosade debut. Som hos de förstnämnda legenderna så ligger precis samma sorts stämmor med så gott som överallt, texternas romatiska karaktär är inte heller helt olik dessa 60-talets poeter.

Hur som, The Fleet Foxes börjar nästan etablera sig som ledande på folkrock-himlen. Och jag tror inte denna "folk-epedemi" som slagit till med band som Mumford & Sons och Iron & Wine i täten, nåt sin kulmen riktigt än. Sveriges svar är väll partybandet Hoffmaestro, men jag tror vi kan bättre än så?

Fleet Foxes – Helplessness Blues

Den här veckan är det The Unthanks skiva Last som jag lyssnat flitigast på. Vacker engelsk folkmusik med piano, cello, violin, och ukulele m.m. Den spröda sången påminner i mångt och mycket om Anna Ternheim, ibland både i klang och melodi. Men det här är mycket stillsammare, och sorgligare. Lyssnade första gången på skivan promenerandes mot bussen en tidig morgon. Den satte färg på allt!

The Unthanks – Last

Förra veckan var jag på Cirkus i Stockholm för att lyssna till Sufjan och hans (cirka) 15-mannaband . Jag, min flickvän och ett par vänner blev som bortblåsta av ett intro som toppade alla förväntningar. Vingarna fladdrade och de visuella effekterna gick på allt annat än sparlåga. Det kändes som att man placerats vid tidens slut, som att domedagen var ett faktum och att Sufjan var ängeln Gabriel. Nej, men utan att överdriva var det otroligt mäktigt. Halva konserten kändes som en musikalisk ritual, en otroligt proffsig sådan.

Men sen hände något.

En stor diamant på några meter i diameter sänktes ner. Sufjan tog på sig en stor diamanthjälm och hade en silvrigt skinande glob vid magen som han snurrade på. Våra flin var en blandning av nyfikenhet inför vad som komma skulle och en misstro inför vad som egentligen hände på scenen. Droppen som fick det att svämma över var när Sufjan började weila med autotuner bakom den stora masken. Sen tog de ytterligare ett steg och det hela blev en enda stor orgie i konfetti, skrikiga färger, de mest vridna av utstyrslar och ett totalt publikfriande där man nästan kunde missta den så annars lugna Sufjan för att vara Akon.

Det hela blev inte riktigt som jag ville. Men på gott och ont - det var åtminstone en upplevelse.

Trots att förstasingeln "Jag kommer" inte övertygade mig så börjar hennes skiva sätta sig rejält. Hon lyckas denna gång att tillsammans med Christian Walz skapa en skiva som äger samma kvaliteér som hennes tidigare. Det är sommrigt så det förslår när olycklig kärlek och flyktig lycka behandlas av Maggios trollbindande röst. Jag tror ingen gestaltar en svensk sommarkväll bättre än så här. Uppenbart är ett - att det bor ett popmonster bakom hennes fagra fasad. "Satan i gatan" måste bli veckans album!

Veronica Maggio – Satan i gatan

Musik-kollektivet The Middle East från Australien släppte 2008 en Ep som jag lyssnat på mycket denna vecka.
"The Recordings of The Middle East" heter den och prickar min musiksmak så gott som mitt i prick med sina sårbara röster, sin enkelhet och de vackra melodierna.
Kanske dags att kolla in deras nyligen utgivna "Want That You are Always Happy" snart.

The Middle East – Blood